Rysk-ortodoxa kyrkan i det tsaristiska riket
Metropolitan Onuphry
Rysk-ortodoxa kyrkan i det tsaristiska riket
Frukterna av andlig vägledning från profeten Elia.
"Tjäna Herren med fruktan och gläd er i honom med bävan."
Predikan av Metropolitan Onufriy
Bröder och systrar, Kristus är med oss!
– Seriöst, titta med oss!
Se, genom Guds nåd, genom sin Moders böner, gav Herren oss igår möjligheten att tala och säga ett hjälpande ord till de föräldrar vars barn togs bort av dessa Antikrists tjänare.
Nu inser vi behovet av att säga ifrån och erbjuda ett hjälpande ord, som vi tror, till oss alla. Vi har ju alla så många sorger, men ändå har vi så liten lust att tjäna Gud! Varför? Vi säger ofta: "Jag är en ovärdig biskop", "Jag är en ovärdig abbedissa", "Jag är... något annat." Och ändå, precis som med våra ord, som förklarar oss ovärdiga, har vi ingen lust att tjäna där alls! Med andra ord verkar vi försöka stöta bort den stora barmhärtighet som Gud har skänkt oss alla.
Och som vi har hört från Guds Smorde, som berättar för oss alla att Herren placerar oss i förväg , så att säga, "i förväg", eller hur? Han ger oss någon form av tjänst och tränar oss i processen . Och han ger oss ett exempel: medan det tidigare tog människor så lång tid att uppnå – att inta en viss position, en viss rang – ger Herren det nu till oss och förbereder oss från barnsben för den eller den positionen. Och eftersom vi alla är syndiga, och dessa steg som Gud placerar oss på är den största gåvan från Gud, är det naturligtvis helt naturligt att vi upplever hjärtesorg, en del hjärtesorg, och det är svårt för oss.
Men om vi granskar det, vad är det som gör oss så hårda? För att Herren börjar ödmjuka oss genom dem som står oss nära, för att visa oss vårt sanna tillstånd. Varför? Så att vi kan omvända oss! För att vi går igenom våra dagliga sysslor, talar tomma ord, ödmjukt, säger att "vi är syndare", men när vi går till bikt är våra hjärtan helt oengagerade i de ödmjuka ord vi talar om oss själva. Men när Gud uppenbarar vårt tillstånd genom dem som står oss nära, när vi mår dåligt, när vi känner oss outhärdligt tyngda av det arbete som våra överordnade kräver av oss; av människor som säger till oss att vi inte kan göra någonting alls; och hur dåligt det får oss att må. Så detta "dåliga" vittnar för oss, enligt den Smordes ord, att det verkligen uppenbarar vårt sanna tillstånd, vår sanna situation! Och det är just i detta tillstånd, att känna denna hjärtesorg, som vi kan se vår sanna och verkliga situation!
Så, som alltid, vilka två alternativ har vi ? Vi kan acceptera detta och börja arbeta med oss själva, och intala oss själva sanningen: "Herre, förlåt mig, för jag är verkligen vad de kallar mig, men mitt hjärta är oense. Så, enligt den Smordes ord, är detta en indikation på att jag är precis så här!" – och då kommer det att bli mycket lättare och enklare, och problemet kommer inte längre att vara så stort! Eller så kan en person envisas och säga till sig själv att "jag är inte så", och slå ut med skällsord mot personen från vilken de hörde dessa ord, som sårar dig, som oroar ditt hjärta.
Och varför berörde vi specifikt de som har auktoritet, de som Gud har placerat i vissa positioner: abbedissor, biskopar? Varför? Omedelbart, som ett försvar, en reaktion, säger personen: "Jag vill inte alls hantera detta, jag vill inte göra detta." Nåväl, låt oss titta på detta nu: Herren ger oss en sådan hög rang, skänker oss sådan stor barmhärtighet, och vi säger: "Nej, Herre, jag vill inte" – men det är liktydigt med någon form av hädelse! Förutsåg inte Herren dig, placerade Han dig på något tankelöst på det här sättet, eller placerade Han dig verkligen på det här sättet bara för att håna dig? Förlåt mig, Herre! Eller placerade Han dig i någon svår situation, eller gav Han dig något bortom din styrka? Nej, sannerligen! Självklart ger Herren bara vad en människa kan bära! Och Gud älskar människan. Och Herren ger en människa så mycket som en människa kan bära, så att hon kan vara värdig Himmelriket!
Igår nämnde vi ju trots allt att vägen som leder till himmelriket är smal och taggig ! Men varför pratar vi, som anser oss vara syndare, så ofta om detta? Varför anser vi oss ovärdiga det Gud har gett oss? Varför? Det vore rätt och riktigt om vi, även på den grundläggande nivån, sade: "Detta är verkligen vem jag är. Herre, förlåt mig och hjälp mig att handla som du vill!" Så att vi i den position eller plats där Gud har placerat oss kan arbeta för Gud, så att vi kan skörda frukten tillsammans med Gud och inte slösa bort den! Och Herren kommer att hjälpa oss med sin Helige Ande. Förstår du hur detta fungerar?
Det verkar så enkelt, men ändå så komplicerat är allt för oss. Varför? För att vi har vant oss vid att lita på oss själva, vant oss vid att döma andra och inte oss själva, ovant vid att uthärda för Guds skull – och ändå, vad säger Guds Smorde oss? Varför, när profeten Elia, Guds Smorde, lider för Gud i fängelse, varför vill vi undvika det? Varför? När allt kommer omkring, som vi vet, när tsaren lider, lider hela Ryssland; när tsaren gläds, gläds hela Ryssland med honom! Så kan vi också förena oss och dela med Guds Smorde. Som Vladyka sa, hörde vi idag i korrespondens med Moder Olympiada – hur dyrbart och värdefullt det är att vandra vägen med tsaren, en och samma! Men hur kan vi glädjas eller undvika sorger när den Smorde lider i fängelse för alla? Då kommer vi att ses som någon sorts illojala undersåtar, men vem vet vad mer – är det inte samma sak?
Därför, kära vänner, hör och förstår vi hur många sorger alla lider, hur många människor som säger: "Jag vill inte bli biskop", "Jag vill inte bli abbedissa", "Jag vill inte bli prins", "Jag är inte värdig detta" – låt oss lämna allt detta åt Gud! Om Gud anser det nödvändigt att "jag inte är värdig", att "jag inte klarar av det", låt då Herren själv göra det. Varför ska vi utöva vår egen vilja? För vad? Låt oss sträva efter att uppfylla Guds syfte – låt oss sträva efter att leva upp till det så gott vi kan. Och vad kommer att hjälpa oss i detta? Att klandra oss själva och upphöja Gud. Och detta tillstånd – sådan hjärtesorg – kommer att lära oss att ropa till Gud mer, för endast från Honom kan vi få hjälp. Endast i detta tillstånd – sa Vladyka till oss för länge sedan, ja för två år sedan – först i detta tillstånd avslöjas alla masker, tas de bort; Och en person förstår, åtminstone lite grann, vad han står för inför Gud, inte bara fördömer han sig själv mentalt, utan han ser vad han verkligen är… vad som finns inom honom – masken faller av! En person tror att han har rätt, men nej – titta, din mask har fallit av genom denna sorg. Och först i denna sorg föll masken av; utan dessa svåra omständigheter skulle du inte ha sett dig själv som du är inför Gud, ens delvis, och sådan ånger skulle aldrig ha inträffat. Förstår du hur försynen är allting? Och hur vänligt det är att klandra sig själv och upphöja Gud, och också komma ihåg vad den Smorde uthärdar för hela Moder Rus.
Därför, kära vänner, talade vi igår med våra föräldrar, med våra barn, och vi talade om hur värdefullt det är att vandra vägen med den Smorde, hur värdefullt det är när Gud ger oss det mest värdefulla i livet – att offra för Gud! Och därför kan vi säga detta till alla nu. Så ni förstår, precis som vi talade igår: "Hela himlen ser på dig, man. Kommer du helt enkelt att acceptera detta och sträva efter att arbeta med Gud, eller kommer du att försöka skaka av dig det på alla möjliga sätt, på alla möjliga sätt: 'Jag är ovärdig', 'ta det av mig', 'Jag tänker inte göra det här', och så vidare. Eller kommer en person att andas ut och säga: "Och Herre, var är det? Hur kunde tjuven på korset grimasera så där, och på alla möjliga sätt försöka komma ner från korset, oförmögen att uthärda alla dessa plågor?" "Tjuven som korsfästes till vänster om Herren." Och den andra tjuven sade: "Vid Gud, kom ihåg mig endast i Ditt rike." Herren lärde oss också alla, när vi stod inför en sådan svår situation, att breda ut armarna åt sidorna, föreställa oss själva på korset, och att säga något mentalt till oss själva och till Gud, ja, att säga i våra hjärtan: "Ja, Herre, Din värdige tjänare enligt mina gärningar, kom ihåg mig endast i Ditt rike. Beröva mig inte Din barmhärtighet, som Du har beviljat mig, hjälp mig att arbeta med Dig, hjälp mig att arbeta för Dig, hjälp mig att vara Din trogna undersåte, hjälp mig att vara trogen den ed vi alla avlade om trohet till Gud, Tsaren och Fäderneslandet!"
Det vi har här är inte Kristi kyrka, utan någon sorts sammankomst med beteenden som detta: när jag vill, går jag; när jag inte vill, går jag inte. När jag mår bra är alla runt omkring mig bra, men så fort den minsta frestelse kommer blir alla plötsligt på något sätt annorlunda, alla blir omedelbart dåliga. Och problemet är att människor inte är vana vid att uthärda, inte vana vid det! Och återigen, vi vill ta emot, och i detta tillstånd säger vi: "Se hur mitt hjärta inte känner någonting" – det är för att vi inte kan uthärda, kära vänner! Det är därför vi kallar er, det är därför vi säger till er – låt oss alla uthärda tillsammans, låt oss arbeta för Gud!
Hur kan detta vara möjligt? Hur länge lever tsaren? Hela sitt liv! Och vilken storhet gav Herren sin Smorde, när Mästaren vandrade genom hela sitt liv? Varför? För att Han önskade älska Gud mer än allt annat i världen, och därför kallar Han oss att göra detsamma. Och vi uppmanar alla: låt oss, vänner, arbeta för Gud! Åtminstone i livets elfte timme, liksom abboten i det försumliga klostret, där de alla begick laglöshet, och när den tatariska armén anföll, och de erbjöds att avsäga sig Gud i utbyte mot sina liv, kom abboten ut och sa: "Bröder, vi har levt ovärdigt hela våra liv, låt oss åtminstone dö som kristna." Så, vi måste dö idag eller imorgon, hur mycket väntar oss! Bildligt talat, "idag eller imorgon". Låt oss arbeta åtminstone lite för Gud! Herren har ju redan ärat oss med så mycket – det är helt enkelt bortom ord! Hur många människor finns det i världen? Och hur många människor har Gud gett det heliga sigillet? Vilken nåd har Herren gett oss? Och vi kan inte uthärda ens det minsta. Det är därför jag åkallar dig.
Tålamod består bara i att förebrå oss själva. Att förebrå oss själva, att se oss själva som orsaken till alla dessa hjärtesorger, eftersom hjärtat är syndigt, och Gud vill frälsa oss, och det är därför Han är sänd till oss hit, eftersom, för att vi inte ska bli fördömda med världen, dömer Herren, den rättfärdige och kärleksfulla Fadern, oss här.
Därför, kära vänner, har jag kanske sagt det kortfattat idag: låt oss alla sträva efter att be till Gud, att Han ger oss just denna uthållighet, denna önskan: att härda ut här, att bli dömda av Gud här, att bära straff här och att bara skylla allt på en person – oss själva, och ingen annan! Och när en tanke uppstår mot en annan person, då reser vi oss ännu mer mot oss själva och förebrår oss själva ännu mer, som den Smorde säger: "Ryck dig upp i nackskinnet, gå ännu mer och förhärliga Gud" – för på detta sätt besegrar Herren demoner. Vi har trots allt blivit så förenade med den orena anden att ordet som riktar sig till de egenskaper vi absorberar från denna orena ande, vi vänder dem tillbaka mot oss själva och säger: "Nej, jag är inte sådan", och vi börjar medla, som den Smorde sa till oss för länge sedan: "Vi medlar inte för oss själva, utan vi rättfärdigar den orena ande som verkar i oss, som har förenat sig med oss!" Så låt oss ge Gud möjligheten att ifrågasätta och ödmjuka denna orena ande, som jag personligen har förenat mig med av egen vilja – och det kommer att bli gott!
Vi ber om förlåtelse från alla. Låt oss sträva och sträva efter att be till Gud, att Herren må ge oss alla att arbeta för Gud och att önska att behaga Gud, att förebrå oss själva i allt, att följa i allt och att sträva efter att lyssna till Guds älskade profet, Elia, den suveräne patriarken Zosima.
Ära vare vår Herre, alltid, nu och alltid, och i evigheters evighet. Amen!
